Renässans i England

Angel satt och läste en bok i sitt hem.
Han satt i ett lite mindre rum, som bara var till för att ta det lugnt i.
Boken han läste var på Franska, men då hans mor var fransk och hade lärt honom det, så kunde han också läsa det, då hon hade lärt sig att läsa och skriva, dock så hade Angel aldrig fått höra om hennes historia.
Boken handlade om olika tekniker för lönnmördare, och Kungens män hade hittat den i ett gammalt palats, förmodligen från 1200-talet (Assassin's Creed Reference FTW), men den var väldigt väl bevarad, då den på flera sätt gjorts för att inte förstöras, så den tålde brand till viss del, vattenskador också.
Det lättaste sättet att förstöra den på var att riva sönder den.

Morgan hade sett mannen förut, men kunde inte erinera sig var. Hon blev inte alls rädd av hans tilltalande, utan svarade bara lugnt.
- Det skulle vara min självrespekt i så fall, MyLord.
Hon log lätt, de flesta visste hur uselt hon och Lot kom överens, och hur illa de tyckte om varandra.

Först blev han förvånad av kvinnans svar, men när han sedan fick se att det var Lord Lots fru. omvandlades hans förvånade uttryck till ett leende. Han visste ganska väl om deras "meningsskiljaktigheter", för det skvallrades friskt vid hovet särskilt om kärlekslivet hos aldeln.

- "Ah lady Morgan, ni ser strålande ut! Jag är Edward Thisleton, jag känner er man något, jag tror vi har träffats någon annan gång?", hann Edward fråga innan en tjänare kom springade i korridoren

- "Ers nåd, kungen ha stigit upp, han tar emot i Audienssalen nu!", flämtade tjänare som uppenbarligen sprungit för att leverera nyheterna. Han bugade sedan och gick i rask takt iväg igen.

- "Då så my lady, ska vi göra sällskap tillbaka, eller ska du fortsätta leta efter din självrespekt?", frågade han skämtsamt, inte elakt, utan på ett vänligt sätt.

John stod och talade med ett par andra militärer när kungen plötsligt dök upp i salen och det blev knäpptyst. Det verkade som om han väntade på någon.

Morgan log lugnt. Hon gillade hans stil.
- Jo, vi har träffats.
Hon såg på tjänaren när han framförde sitt meddelande, och övervägde om hon ens ville gå tillbaka, när Edward kom med sitt förslag.
- Vi kan gärna ta sällskap tillbaka MyLord. Om Hans Majestät äntligen har kommit ur sin sjuksäng, är det värt det att gå tillbaka för att lyssna på vad han har att säga.
Hon log, samtidigt som hon bannade sig själv inombords för att gå tillbaka med honom, när hon visste att Lot skulle fråga ut henne senare på kvällen om hon kom i sällskap med en annan man. Men han kunde inte direkt anklaga henne för något, han hade inga bevis, och hon hade inte gjort någonting hon inte borde, snarare tvärtom. Det skulle inte sett bra ut om hon avvisade honom, när hon ändå skulle tillbaka. De som skvallrade om henne, tja nu skulle de få något mer att skvallra om. Det var inte så noga. Bara de höll sig borta från henne personligen.

De båda gick i ganska rask takt tillbaka till Audienssalen. På vägen dit slog det honom att åtminstone någon skulle lägga märket till att han och Lady la fay gjorde sällskap tillbaka. Det skulle med all säkerhet skvallras, men Edward oroade sig inte. Han började bli till åren och sysslade inte med köttsliga lustar längre, det hade varit flera år sedan faktiskt. Sånt ställde bara till med problem, skvaller och likande, det var lika bra att hålla sig bort från sånt, i alla fall i hans ålder.

När de kom tillbaka till audienssalen stod kungen där mitt i rummet och en döds tystnad hade uppståt. Edward bugade elegant och kungen nickade med ett litet leende på läpparna

- "Jag låter mig inte styras av sjukdomar! Jag är kung och jag lyder bara under gud! Jag begär att Privy counsil ska sammlas i rådssalen om en timme", trots kungens sjukdom som hade lämnat honom blek och matt så ekade hans stämma respektingivande i salen. När han pratat färdigt gick han och alla bugade när han gick, sedan försvann han in på sin kammare igen.

Edward fick plötsligt mycket att göra, han skulle hämta dokument, han behövde klä om sig till en mer passande dräkt också, han sade adjö till Lady La Fay och skyndade iväg mot sin våning. På vägen dit mötte han en tjänare.

- "Jag kommer med bud från kungen, han har utsett dig till ordförande för dagens möte", sade tjänaren och överräkte ett litet brev med kungens underskrift och drog sig sedan tillbaka. Edward skynade vidare, nu ver det ännu mer bråttom!

(Privy Council är kungens råd typ, som diskuterar viktiga frågor.
Diavani eftersom inte kvinnor fick vara med i rådet så kan du ju spela din man under tiden, det kan ju bli kul också om han fårgar Edward vad han och Morgan gjorde! Annars kan ni andra bara var med med era karaktärer)

((First of all, it's actually Le Fay, not La Fay, even thought she's a she, the name is maskulin. I've learned that in french lessons .. WE.

Btw, I'm going to make Lot a whole OWN char. I havn't just gotten that far yet .. Or no i'm not. He's to .. Tempered. So he's only temporarliy, but not really yet. Or yes, but in the end of this post, but from now on I write thier names over the post ..))

[Morgan]
Morgan hade ingenting emot att bli lämnad. Hon gick bara lugnt fram till Lot, och gick med honom till deras rum när han skulle byta till något bättre, om hon lyckades hitta något.

[Lot]
Han var ruskigt irriterad på faktumet att hans fru dykt upp med någon annan, men visade ingenting för Morgan, även om han hade god lust att ge henne en ordentlig åthutning och en örfil, men nu var kungen i alla fall på benen, vilket hade gjort honom på gott humör. Han muttrade lite åt henne på vägen till rummen, men hon reagerade inte nämnvärt. Vilket hon sällan gjorde nu för tiden. Han kom till Rådssalen aningen tidigt, han skulle se till att ha ett ord med den där rent ut sagt gubben, som kommit med Morgan. Han skulle nog lära stroppen att han inte hade någonting med henne att göra, liksom alla andra.

(( Warrum schreibst du auf Englische?(Min tyska suger...) Det är ett svenskt forum vet du? ))

John hatade när Kungen kallde till Privy Council eftersom John hatade att vara där. Men han kände sig tvungen att vara med på mötet i vilket fall som helst och väntade utanför rummet tills allt började.

Angel, som fortfarande satt och läste sin bok, hade hört nyheten, men då han knappt pratade med någon annan än Kungen själv så skulle han istället gå och träffa honom efteråt.

(( @ Utte, I'm writig on english 'cause I think it's fun. ))

[Lot]
Han stod utanför Rådssalen och väntade på att Lord Edward skulle dyka upp, han skulle nog lära honom att Lot inte var att leka med. Speciellt inte när det gällde Morgan. Om det var något som han blev förbannad på så var det om någon annan dök upp med henne, eftresom han var väldigt stolt, och för att enligt honom var hon bara en av hans ägodelar, och han delade inte.

Edward hade fått på sig en mer elegant dräkt och han hade med sig alla sin dokument i sin lädermapp, han skyndade mot rådssalen, även fast det var dryga tio minuter kvar innan det började. Han behövde ju förbereda lite dokument och liknande.
När han kommer fram till salen står Lord Lot utanför och verkar vänta på någon. Edward hade inte hört så mycket om honom, men han visste att han kunde vara ganska hm... hetlevrad? eller kanske mer bestämd, ja det lät mer diplomatiskt. Han kände på sig att Lot inte hade undgått att han gjort sällskap med hans fru, men Edward misströstade inte, han hade ju trots allt inte gjort något otillbörligt, utan tvärtom hjälpt henne tillbaka till audienssalen.

- "Goddag Lord Lot, väntar ni på någon?", frågar Edward artigt

[Lot]
Lot hade stått och väntat i bara några minuter när Edward kom dit.
Väntar ni på någon .. Patetiskt ..
Tänkte han för sig själv, men han svarade åtminstone till en början artigt.
Jag väntade på er, Lord Edward. Jag vet inte vad ni gjorde med Morgaine, men om ni någonsin rör min fru igen, så kommer ni önska att ni aldrig ens tittat på henne. Är det förstått, min bäste herre?
Hans tonfall var hotfullt, och hans blick öppet fientlig. Han tyckte definitivt inte om folk som stal hans egendom.

John tittade bort mot två män som stod en bit bort och talade. John kunde endast urskilja ett par ord men han brydde sig inte så mycket om det och fortsatte att vänta en stund till.

[Morgan]
Morgan hade, eftersom Lot tack och lov skulle vara borta ett bra tag, bestämt sig för att vandra runt lite ute i staden, vilket var en ganska bra idé, då hon hittade ett fint smycke hon köpte åt sig, och för säkerhets skull ett honungsbröd åt Lot för att mildra hans humör när hon kom hem. Speciellt eftersom smycket hon köpt var en hednisk symbol föreställande en drake, för Avalons gamla läror, dem hon själv följde. Lot visste visserligen att hon aldrig någonsin skulle gå över till den kristna tron, men han skämdes över henne, och han tog varje tillfälle att försöka få henne bli kristen med våld.

Edward blev förvånad av Lots ilska, han var verkligen inte bered på det, men förvåningen höll han inom sig själv. Först tänkte han ge svar på tal, men hejdade sig, han orkade faktiskt inte intrigera med en massa människor, hela hovet bestod av intriger och folk som älskade med horor och varandra. Ibland blev Edward riktigt äcklad av hovet, det enda de gjorde var att leva gott på folkets pengar och skvallra. Bara några få gjorde något vettigt, inklusive han själv.

- "My Lord! Jag hoppas att ni tänker högre tankar om er fru än de ni just uttalat! Vi vidrörde aldrig varandra, jag följde henne helt enkelt tillbaka till Audienssalen, eftersom kungen lämnat sin sjuksäng och ämnade meddela oss något. Eftersom vi ändå stod och konverserade så kunde vi lika gärna gå tillbaka till salen tillsammans. Det var ett stort antal vakter och tjänare som såg oss, om nu tvivlar kan ni ju alltid fråga dem", Edward inlede med upprörda ord, men lugnade sig sedan. Det kvittade vad Lord Lot tyckte eller trodde, för inget hade ju faktiskt hänt.

[Lot]
Lot flinade åt det Lord Edward precis sagt. Han visste att det antagligen stämde, Morgaine var inte den som gav skvallerkärringarna något gratis eller till högt pris. Han flinade mer åt den delen om högre tankar om henne. Hon var ju trots allt kvinna, och hans. Han ansåg att kvinnor inte var värda mer än en fransmatta. Det ända dem var bra till var att föda sina män söner, som kunde fortsätta släkten. Han såg länge på Edward.
- Vad gäller Morgaine, så har jag inga speciellt höga tankar om henne, men det var inte henne det gällde utan dig. För jag vet att hon gör som jag säger åt henne. Vilket du kanske inte gör. Men jag tror dig.
Han underlät att nämna att han faktiskt hade högre tankar om Edward än om Morgaine, trots att han inte visste på vems sida Edward stod, men han var åtminstone inte något fruntimmer.